Oskar bloggar: del 1 – Frankrikeresan!

 Jag ska försöka sätta ord på den senaste omtumlande en och en halv månaden. Då dök möjligheten att åka till Frankrike och jobb en vecka. Nathalie Blom skulle vara ledig och Jörgen hörde sig för. Om valet att tacka ja var svårt? Absolut inte! Grosbois är en fantastisk plats för både människor och hästar, och vem vet när man får chansen nästa gång? Jag frågade en kompis, Dennis Palmqvist, om vi skulle sticka ned och ta hand om de åtta-tio hästar Team Westholm hade på plats. Han svarade ”ja” innan han ens hann fråga sin flickvän, tillika min syster, om lov. Det var bestämt. 

 Måndagen den 8 september åkte vi. Vi mottogs av Frankrike med skinande sol. Morgnarna var kyliga och klara och man fick pälsa på sig lite till första turen, medan det på dagarna var rena högsommar värmen! Vi njöt i fulla drag och fick jobba med fina välmående hästar i T-shirt. I Frankrike är inte tillgången på hagar lika stor som på Karlsro i Sverige och man måste röra på de flesta hästar varje dag för att de ska få bästa tänkbara vardag. En del promenader för hagbyten blev det, men i miljön på Grosbois går det inte annat än att njuta. 

 Vi körde fort på någon av de tre rundbanorna eller så försökte jag hinna visa Dennis, som var Frankrike-resenär för första gången, alla de 4 (?) mil banor som finns innanför murarna. Vi mockade boxarna och bytte vatten två gånger om dagen och hann även med 3 besök på trav. 

 Vi turades om så att vi fick känna på alla hästarna som var på plats, och när vi var där dök det även upp två, Such a Feeling och Apollon de Kacy, som åkte ungefär samtidigt som oss från Sverige. Such a Feeling startade några dagar senare. Jag åkte med ett par icke engelsk-taliga fransmän till en bana. De åkte rakt upp på en gräsmatta och parkerade under ett träd. Jag såg mig omkring och kom fram till att; ”Ja, det är nog så man gör här.” Visade pass och häst för veterinär, följde med och hämtade nummerbricka och lämnade bort passet, selade på i boxen och bytte om, sedan satte jag för utanför boxen och förvärmde en sväng. Jag lyckades på min knapphändiga franska göra mig förstådd så pass att en av killarna jag åkte med pratade med min kusk, Ouvrie, och fick honom att värma. Ouvrie hade skön inställning och kunde en del engelska. Tyvärr blev det galopp direkt från start, ”Fille” var överladdad men såg fin ut bakom fältet. (Blev tvåa i sin andra start i Frankrike lite senare) 

På fredagen åkte vi in till Vincennes, Dennis var ju tvungen att se denna odiskutabelt häftigaste travbanan i världen! Det svarta kolmaterialet och bankroppen gör den unik. Jag har hittills ”bara” värmt på den, och bara det var riktigt häftigt, och gjorde drömmen om löpkörning där ännu större! 

Jag hade även ett lopp att köra i Frankrike, mitt andra i karriären. Urtado hade tidigare under året vunnit ett par lopp med Nathalie. Det på gräsbana, hans favorit. Det var nu dags för mig att prova gräsbana, något jag aldrig tidigare gjort! Det var fransk voltstart, gummiband och högervarv dessutom. Vi hade tagit reda på så mycket det gick om adress och plats för tävlingarna, men när man åker på trav i Frankrike måste man ofta fråga sig fram mot slutet av rutten. Vi rullade de dryga tre timmarna, mesta dels på en gömd motorväg under markhöjd, för att sedan se skylten Le Touquet. Vi svängde av och kom så småningom fram till idylliska och pittoreska hamnstaden Le Touquet, en fröjd för ögat! Vi följde GPSen så länge vi kunde, och när de spåren tog slut stannade vi längs småvägarna och frågade fotgängare ”Pardon, hippodrome? Merci”. Vi rullade in och tog en liknande parkering som mina förra medresenärer visat mig och jag följde mönstret med pass och nummerbricka även här. Jag frågade mig fram efter sekretariatet och råkade prata med rätt kille. En ganska ung, som frågade om det var jag som hade Urtado. Det är en bra chans, berättade han för mig på god engelska. Ta dig till ledningen, det är bara de på tillägg som kan något och han är väldigt bra på gräs, din häst, förklarade han. Jag tackade för hjälpen och stack ut och värmde. Banan var ganska plan och fin för att vara gräs. 350-400 kvar var en liten jordbank som var den största ojämntheten. När jag värmde la jag även märke till ett litet propellerflygplan utanför banan. När jag kört förbi det med hundra meter hörde jag bladen gå igång. ”Det här kan bara hända i Frankrike” tänkte jag. Som tur var lyfte det inte förrän jag kommit bort från bortre långsidan, som låg parallellt med landningsbanan. Bortanför den, 400-500 meter bort, såg man havet så långt ögat nådde, unikt! 

Loppet började med en omstart. Hästen jag bestämt mig ta rygg på vägrade gå in i volten utan började stegra. ”Vi märkte aldrig ens att det blev omstart” sa Dennis efteråt. Publiken verkar inte ha allt för mycket information, åtminstone inte om man inte är fransk. Loppet gick och jag höll mig undan från gummisnöret, något som skrämmer Urtado. Jag satte mig lugn i tredje spår första 7-800 för att sedan trycka mig till ledning efter första sväng. Väl där försvarade vi den. Vi fick rejält tryck av en jag lagt märke till galopperat två gånger. Jag tänkte, den där hoppar nog igen, och försökte låta bli att oroa mig för den. Istället koncentrerade jag mig på att köra felfritt och göra som Nathalie sagt, köra så fort jag kunde, redan innan upploppet, göra de andra möra. Ojämnheten in på upploppet höll på att spela mig ett spratt och han tog ett hjälpsteg eller två. De andra var i alla fall sega i benen av tempot och när den utvändige galopperade var segern klar. De ropade ”Disqualifique” lite till och från i bilen innanför, men jag tänkte, jag tar chansen och gör en segergest, man vet ju aldrig om de diskar för ”Enquete”. Jag vågade aldrig känna det där segerruset jag alltid känner. När vi körde av banan frågade jag, får vi behålla segern? Jo då, vinnarcirkel, segerintervju och segerfoto var ett faktum! Urtado hade tagit mig till min första franska seger. Från och med att jag var säker på att det var sant kände jag hur glädjen smög sig på allt mer. Jag jämförde det med att vinna mitt första lopp igen, jag kände mig sådär barnsligt glad. Hela dagen och under resten av resan kände jag hur segerruset bara låg och pyrde i mig, som när man öppnar en omskakad bubbel-vattenflaska mycket långsamt. 

På vägen hem började vi summera resan. Vi hade varit så nöjda med våra första dagar att vi redan påstod att det var bland det bättre vi gjort i våra liv, att sedan sätta pricken över i:et och ta med en seger hem, det gjorde resan oslagbar. Jag hoppas såklart att jag är tillbaka i Frankrike snart igen, det är en häftig extra dimension att jobba i Team Westholm, man kan få ”Borta bäst och hemma bäst”, det är inte ofta!

Mer läsning i morgon!

/Oskar