Nathalie bloggar…
PARIS, GROSBOIS 2012-12-05
Har bloggat här en gång förut men då handlade det mest om hästar, nu blir det någonting helt annat!
Som endast 3år gammal starade jag min skidkarriär i Rättviks slalombacke, jag var inte riktigt som alla de andra flickorna i min ålder, sjävlklart plogade jag mig fram liksom de andra, men jag hade inget stopp i hjärnan, full fart var det bästa jag visste.
Några år senare tävlade jag för fullt och hängde för det mesta med de lite äldre coolare grabbarna och gärna bland alla hopp för att göra så galna saker man bara kunde och jag klarade mig alltid på något konstigt vis utan att bryta något ben eller liknande.
Min värsta konkurent var min klubbkompis och idag Världscupstävlande Anna Swenn-Larsson, vi fightades inom allt, slalom, fotboll, längdskidor, fridrott osv. när den ena vann grinade den andra.
Allt i livet var väldigt enkelt, man behövde aldrig oroa sig för något, mamma skämde bort mig med ponnier och pappa puschade på min slalomkarriär.
Men en dag vände det hela, jag var blott 14år och på ett uttagningsläger för ungdomslansdlaget i Idre, allt gick lika bra som alltid tills jag plötsligt hamnar i ett ”slag” alltså en grop i snön och jag kraschar brutalt, tur i oturen hade jag ”bara” ont i mitt högra knä, jag fick åka till sjukhuset och det visar sig att patellasenan i knät har gått av, kryckor, vila och rehab väntade mig.
Jag kämpade mig tillbaka och lyckades kvala mig vidare till ungdomslandslaget och 2 veckors tävlande i Spanien samt Andorra, trots att jag inte kunde fullfölja lägret.
När jag skulle fyllla 15 flyttade jag från Rättvik till Gällivare för att i 4år studera just Alpint, jag var dock i skolan max 3 månader totalt då jag till största del var på turne med Junior landslaget i ovanligt tidig ålder, jätte roligt tyckte jag, tills jag insåg att det höll på att gå åt helskotta med skolan och mina skolkamrater. Jag fick svårt att fokusera på vad jag skulle göra, det mesta blev bara gjort halvdant, min bästa skolkamrat fick ätstörningar, som blev jobbigt även för mig fast än att jag var helt omedveten om vad som hände. Jag kunde helt enkelt inte hantera all den press som kom från, tränare, föräldrar, kamrater och svenska folket.
Mitt liv var som en bergochdalbana, jag skadade mig eller blev sjuk och hade det jobbigt med kosten, kämpade mig tillbaka och just när jag hamnat i toppform så började det om igen, så höll det på resten av min karriär från 14-20års ålder.
Det var alla möjliga olika skador jag åkte på, knäskador, spricka i ryggen, brytna revben, avslitna muskler i axlar, överansträngningar i handleder och omänskligt många hjärnskakningar vilket gjorde att jag fick huvudvärk bara någon klappade mig lite hårdare på huvudet.
Som gräddet på moset så var jag sjuk var och varannan vecka, jag fick besöka sjukhus över halva Europa för att komma på varför jag blev sjuk så lätt, det visade sig till slut att jag hade kronisk bronchit och köldastma vilket inte en skidåkare önskar sig att ha.
Jag hann även med att åka på svininfluensan och tappade massor med muskler och tappade vikten på samma gång.
Jag fick börja kämpa ordentligt och började fundera, är det värt att alltid behöva kämpa så fruktansvärt mycket? Offra hela mitt liv på detta? Vill jag kunna gå när jag fyller 30? Är detta verkligen vad jag vill, eller är det någon annans vilja?
Jag visste att jag ville bli bäst, jag ville bli den som hamnade på framsidan på Aftonbladets sportblad, men var det värt det?
Jag hade den turen att jag kunde leva på ren talang väldigt länge, men det höll inte i längden, man måste kämpa och träna håradre än alla andra för att bli bättre än alla andra!
Jag tror de männsikor som själva aldrig gjort en elitsatsning inom någon idrott inte kan förstå vilken press och träning det innebär, du är inte en slalomåkare 3 dagar i veckan, utan det handlar om 24×7, vilan är minst lika viktig som träningen, och samtidigt som du ska hålla koll på träning, vila , kost och jornalister, så ska skolan skötas. Det är alltså helt otroligt egentligen för de tonåringar som klarar av allt detta utan att psykiskt bryta ihop.
Våren 2011 så avbröt jag Alpina SM i Åre då ingenting gick som tränarna eller jag förväntat, jag hade satt otroligt stor press på mig själv och stod med tvångstankar på startlinjen. Jag åkte då istället till Skellefteå för att rida ett montelopp på Clearwater Volo åt Bodentränaren Hanna Olofsson, vi tog en överlägsen seger och i samma stund tog jag beslutet, jag orkar inte vara den som alltid måste kämpa mot sjukdomar och skador, jag vill inte ha all press på mina axlar utan jag vill kunna leva ett normalt liv med vänner och istället satsa på travet.
Jag kunde ändå se tillbaka på en lång framgångsrik karriär, med ca. 15 SM medaljer av olika valörer, ett Yngre junior VM-guld, segrare i Sverigecupen, x antal segrar i internationella tävlingar och ca. 20 starter i Europa Cupen.
Jag har fått besöka helt otroliga platser hela världen runt och fått göra saker som många människor drömmer om att få göra, tänker man tillbaka på det hela så var det något alldeles fantastiskt man fick uppleva, samtidigt som jag alltid kommer minnas hur mycket jag fått stå ut med.
En sak som jag trots allt fortfarande står fast vid är att jag ska bli bäst, men på vad får vi se med tiden!
Just nu leker i alla fall travlivet och jag har haft ett fantastiskt år bakom mig tillsammans med mina passhästar. Jag har över 17 segrar här i Frankrike i år, och mina hästar har sprungit in en bra bit över två miljoner kronor. Grymt! Bäst har det gått för Krångel, Uhlan Noir och Univers Love. Det är mina grabbar det men jag jobbar hårt och gillar de andra hästarna också. Nu laddar vi om för nya vinster!
BisouBisou/ Nathalie, France
